Cajsa Lindholm
leg psykolog, leg psykoterapeut
PresentationTerapiHandledningObjektrelationsteoriLästipsKontakt
Objektrelationsteori

Jag utgår från brittisk objektrelationsteori. Några viktiga företrädare är D.W. Winnicott, Ronald Fairbairn, Harry Guntrip och Sandor Ferenczi. Alice Miller bidrog på sjuttio och åttiotalet med några viktiga böcker, Barbro Sandins arbete med schizofrena patienter är ett annat bidrag och också Patricia Tudor Sandahls presentation av teorin i ”Om barnet inom oss”.

Teorin växte fram ur psykoanalytisk teori och betonar viktiga skiljelinjer, framförallt relationens avgörande roll för barnets utveckling. Med stöd av relationen till föräldrarna sker den biologiskt givna utvecklingen. Bristande kontakt leder till tidiga försvar som klyvning, splittring och avstängdhet. Flera av teoretikerna talar om något mycket viktigt; nämligen en unik, personlig kärna, ett sant själv, som den psykologiska grunden och drivkraften för all utveckling. Många barn förlorar kontakten med den under uppväxten. Svåra erfarenheter tvingar barnet till anpassning och underkastelse, vilket sker på bekostnad av förmågan till inre helhet och en harmonisk utgångspunkt för livet. Barnet tvingas ta in de svåra erfarenheterna i sig och kommer som vuxen att leva med ångesten som dessa erfarenheter skapar. Terapin syftar till att skilja ut och medvetandegöra det som lever bortträngt och skapar olika symptom, allt från stress, trötthet, olika kroppsliga symtom till uppgivenhet, depression eller destruktivt utagerande.

I slutet av tjugotalet uppmärksammade ungraren Sandor Ferenczi betydelsen av sexuella övergrepp. Han blev på den tiden starkt nertystad, men influerade objektrelationsteorin med sina upptäckter och sin teoretiska och känslomässiga förståelse av sina patienter. Sexuell traumatisering är idag inte förnekad, men den är inte en självklar kunskap i samhället eller bland terapeuter. Ferenczi lyssnade på sina patienter, trodde på deras historia, och förstod att det var själva utgångspunkten för förändring.

För de patienter som är traumatiserade väntar ett tungt arbete. Att förstå och genomleva den erfarenhet som var outhärdlig för barnet är svårt, liksom att ge upp de försvar som kanske hjälpligt skyddat mot utsattheten. Skillnaden är att patienten inte denna gång måste genomleva något ensam. Som terapeut är min viktiga uppgift att finnas med, med den förståelse jag kan ge till det ensamma och oskyldiga utsatta barnet. Min uppgift är också att hjälpa patienten att ge upp illusionen om den som utsatte. Det svåra för alla som går i terapi är att inse att den man var beroende av också svek. Men det som kanske är ännu svårare, är att inse är att man själv har en tendens att omedvetet återskapa situationer man inte har bearbetat. Att gå i terapi är att se vad man själv har varit utsatt för, men också att själv ta ansvar för hur man förhåller sig till andra.

Jag har sedan jag började arbeta som psykoterapeut och handledare också undervisat och föreläst. År 2000 gavs boken ”Ett rum att leva i. Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori” ut, där jag är medförfattare. Boken handlar om det som titeln anger: hur hittar man ett rum att leva i? Hur blir man till? Vad hindrar utveckling? Och vilka konsekvenser får hindrad utveckling?