Cajsa Lindholm
leg psykolog, leg psykoterapeut
PresentationTerapiHandledningObjektrelationsteoriLästipsKontakt
Vem kan söka terapi?Hur kan terapin hjälpa?Hur går det till? Patient berättar
Patient berättar

Jag är en medelålders man med tre barn som levt ihop med min fru sedan drygt tjugo år, entreprenör med eget företag. På ytan relativt framgångsrik med de vanligaste attributen för den övre medelklassen, men med en djupgående känsla av undergång framför mig. Det är så mitt liv ser ut när jag för första gången sätter mig i stolen framför min terapeut, ett möte som kommer pågå i fyra år framåt.

Tack vare henne lyckades jag förstå mekanismer som jag levt med under lång tid men aldrig reflekterat över mer än högst ytligt. Mekanismer som per automatik förvandlade mig till någon som jag egentligen aldrig velat veta av, eller lära känna. En sida av min person som hade allt vad oönskade egenskaper kan erbjuda, som överlägsenhet, aggressivitet, cynism och förakt. En person jag själv aldrig egentligen skulle kunna ha en levande, kreativ och kärleksfull relation till. En människa som egentligen går som på ett spår, på sidan om själva livet. Där kan man snacka om transportsträcka; här går jag på sidan om och jag kan inget göra åt det… jag kan bara titta på. Ungefär så kändes det.

Om jag har lyckats uppnå några långsiktigare beteendeförändringar återstår att se. Jag tror mig nått en bit på vägen i alla fall. Att våga vara så nära sanningen jag bara kunde, var en utmaning som drev på min process; att för första gången på ett verkligt plan fördjupa mig i min historia, min berättelse utan några förskönanden eller behagliga omskrivningar. Att på ett verkligt plan gräva upp all dynga, osminkad, rå, hur djupt osmickrande den än var, blev viktigt för mig då, och allt mer nu.

Jag ville utforska, se om det fanns ett möjligt svar eller en lösning, barnsligt nyfiken på att upptäcka att få prova en ny väg. Intuitivt hade jag någon slags förnimmelse om att mitt tillstånd inte var så bra som det på ytan kunde tyckas vara. Fångad i den typiska övertygelsen om att allt ordnar sig, bara man har pengar. Vilket förmodligen är en ganska vanlig föreställning. Utan att utveckla det mer är jag, hur klyschigt det än låter, nu övertygad om att jag levde med en vaneförställning. Det är en pseudoverklighet som vi lever i, när vi förlitar oss på det materiella, i stället för det naturliga och mänskliga.

Vad som uppstod i terapin, det som hände så att säga, var djupt intressant och på ett verkligt plan mycket givande. Ibland smärtsamt, tungt, men förståeligt och därmed kreativt. Kreativt i den bemärkelsen som det är när bitarna plötsligt faller på plats. För mig blev det allt klarare hur viktig relationen till de allra närmaste är och hur skört det hela är, speciellt barnets relation till sina föräldrar.

Om jag kan närma mig de djupare förutsättningar, som t.ex mina föräldrars historia och den miljö som jag växt upp i, kan jag lättare se hur jag själv fungerar eller rättare inte fungerar. Kanske jag själv utsätter min omgivning för något som jag själv blivit utsatt för? Och vad tycker jag om det? Och är det rätt, det jag gör mot dem runt omkring mig?

Jag vet inte om det här är en process med ett tydligt slut, något som man en dag upplever sig vara klar med. Jag tror inte det, inte för min del i alla fall. Men vad det än är, så innebär det i alla fall att fortsätta utvecklas som mänsklig varelse på ett verkligt vis. Det gör mig också mer observant på omgivningen och på människor som jag har runt om kring mig. Jag ser tydligare hur vi generellt alla bär på något. En historia, för många tyngre än vad de klarar av att bära.

Jag önskar att fler människor kunde inse vikten av att komma till insikt om varför de bär på dessa bördor. Då skulle livet bli en smula lättare för oss alla. Från djupet av mitt hjärta har jag aldrig haft anledning att ångra en enda minut av de många timmar som jag spenderade i fåtöljen framför min terapeut, under de fyra år det varade. Livet är fullt av möten. För mig var mitt och Cajsas ett av de absolut mest värdefulla. För att kunna ta tillvara på alla möten och också göra dem till något bra för den andre, ge er själva något meningsfullt för då kan ni också ge något meningsfullt till de ni möter, och då växer man till något större.